tisdag 1 april 2014

Status: Min man

Som ni nog alla vet så drabbades min sambo av en hemsk och mycket ovälkommen stroke för en tid sen. Det har nu gått ca 2 månader sedan det hände och jag känner att det kanske kan vara dags med en liten uppdatering av läget.

Det som hände den otäcka dagen var att min sambo fick en stor propp i hjärnstammen vilket är det värsta tänkbara stället att få en propp i då, i stort sett all syretillförsel till hjärnan passerar den vägen. Han föll därför direkt ner i medvetslöshet och fick obehagliga kramper, MEN änglarna var på vår sida och sakta men säkert rörde sig proppen vidare uppåt och utåt så hjärnan fick tillräckligt med syre för att överleva. Vidare började den stora proppen lösas upp och delades till flertalet mindre proppar. Dessa små proppar (eller "ploppar" som våra barn säger) for sen iväg till två ställen i hjärnan, syncentrat och lillhjärnan.

Skadorna på lillhjärnan är knappast märkbara. Där styrs motorik och balans, men min sambo har alla dessa funktioner i behåll. Det som gjorde störst skada var propparna i hans syncentra. Tyvärr så drabbades den delen av hjärnan av syrebrist vilket ledde till att han förlorade en stor del av sitt synfält. Periferin på vänster sida är borta samt synfältet uppåt och han lider även av ett flimmer i synfältet.
Men han kan se framåt, neråt och åt höger och där han ser har han starkare skärpa än vad jag har med glasögon så det är ju faktiskt bra.

Huvudvärk är ett återkommande gissel hos honom. Efter stroken har han mycket svårt för höga ljud, stimmiga miljöer och mycket intryck. Han tycker själv att allt går strålande bra ändå, men jag har nog aldrig sett honom sova så mycket middag som han gör nu. Innan kunde han ta en powernap på 5 min någon gång i månaden, men nu slocknar han i flera timmar i sträck utan att störa nattsömnen. Han har alltså blivit som mig ;)

Han är fortfarande sjukskriven och kommer att fortsätta att vara det en tid framöver, samtidigt som han i lugn takt försöker komma tillbaka till vardagslivet igen. I påsk börjar han på rehab och förhoppningarna är stora att han där kan få hjälp med hjälpmedel och verktyg till att, så småningom, kunna gå tillbaka till ett fungerande arbetsliv igen. Vi är hoppfulla, tacksamma och otroligt glada att han mår så pass bra som han gör, men ilskan över att det överhuvudtaget hände har ännu inte helt gått över. Det kommer att ta tid att läka dom såren hos både honom och mig.

Men ja, framtiden ser ändå ljus ut och att våren är på ingång piggar alltid upp humöret, fast vi skyndar fortfarande långsamt. Nu väntar som sagt rehab och sedan en del återbesök till neuroenheten, kardiologen och synundersökningar, men det tar vi när den dan kommer^^
Stort tack för allt stöd ni gett oss!

4 kommentarer:

Linda sa...

Jag har läst din blogg ett tag, inte kommenterat innan, men följt er resa på avstånd. Vill bara säga hur glad jag är för er skull, och så skönt för er alla att du har en sådan stark man som - tillsammans med familjen, tagit sig igenom den värsta fasen.
Jag har sett både hjärnblödning och proppar på nära håll, båda drabbade min morfar, och också följt hans kamp som han efter några år förlorade. Jag vet vad som krävs av framförallt anhöriga.
Men störst av allt är kärleken, eller hur? Med den kan man klara sig igenom många motgångar.

Styrkekramar till er!

Nenne sa...

Tack för att du delar med dig. Helt fantastiskt att det går bra. Och ja, änglarna gör sitt jobb mkt bra ibland!!

Önskar er en underbar vår!

Soili sa...

Hej Cicci.Skönt att höra att det går sakta framåt för dej och din familj♥♥♥Tänker ofta på dej,men jag är lite dålig på att lämna spår i din blogg.Hoppas att det ordnar sej med din mage,allt du har varit med om tar på krafterna så din kropp säger ifrån på sitt sätt.Styrkekramar till hela familjen.♥

Cecilia sa...

Linda, Nenne och Soili, Tack! För era fina kommentarer och tankar. Det värmer ska ni veta!
Vi börjar så sakteliga att återgå till det "normala" och vem hade väl kunnat tro att "den gråa vardagen" skulle kännas så bra!
Jag mår bättre och har börjat jobba och träna igen och även min sambo har vågat sig ut i löpspåret, med sällskap förstås, men vilken framsteg ändå^^
Tack igen för att ni tänker på oss <3